Skandinavien på langs

Målsättningen var att genomföra "Skandinaviens på langs" i en sammanhängade långtur. Så blev det inte. Det kan förvisso ses som ett misslyckande, eller kanske en besvikelse. MEN vem är jag som skulle vara besviken på att kroppen inte orkar hela sträckan? Till vilken nytta? Det är mer som ett accepterande där syftet i grunden varit att se vad som är rimligt och vad som är orimligt, vad som är möjligt och  omöjligt, utifrån mina förutsättningar, gott nog med det. "Skandinavien på langs" blev istället en akt i tre delar, där sträckan Smygehuk-Idre nu är avslutad, där Vita bandet, Grövelsjön-Treriksröset genomfördes 2019 och den nordliga delen, Treriksröset- Nordkap ingick som en del i "Norra triangeln" 2022. Gott nog med det.  

Det blir inte alltid som man tänkt.  De sista dagarna har varit tunga med låga energinivåer.  Idag kom jag fram till Idre och känner att soppa-tanken är helt tom! Det har varit fettförbränning från första kilometern! Jag inser att fortsätta långturen med Vita bandet från Grövelsjön med ytterligare 130 mil med så låga energinivåer inte kommer att funka. Det är heller inget man "fixar" på några dagar. Tidsmässigt ser det ut som om jag ligger bra till på kartan, men energimässigt är vi på botten och letar de sista kalorierna.  Jag har därför efter 44 dagar och 1002 km valt att avsluta långturen. Nordkinn ligger fortfaranade orimligt långt bort och drömmen om att göra hela Skandinavien på langs kommer den här gången inte att bli verklighet. Energin räcker inte till, vilket bara är att acceptera. Bästa turhälsningar Håkan  Ibland tar livet andra vägar än vad man planerat från början. Det blev ett oväntat avslut i Idre och inte Nordkinn, via Grövelsjön....

Jag river tältet och drar mig upp mot Strömsildret och den lilla väg som går mot Idre. Den är troligen plogad igår och inte sandad, så den är lättsam att dra pulka längs. Känslan av låga energinivåer verkar dock vara stabil. Trots en relativt lätt belastning blir man matt i kroppen, svettas och tappar ork, både fysiskt och mentalt. Fyller på med energi. Det går bra ett tag men sedan känns det som det blir "soppatorsk", slut i tanken igen. Milt tvång drar pulkan vidare. Målet är att nå Idre imorgon för att ta en välbehövlig vilodag där. Efter 42 dagars slit och släp, äntligen rast......

Ja, den heter faktiskt så, byn där jag slagit läger för natten. Idag har jag min vana trogen följt en plogad skogsbilväg där det legat ca 10 cm nysnö. Den följer till stora delar vattendraget Fulan (ja, den heter fakiskt så). På andra sidan ligger Fulufjällets nationalpark som en ridå mot sydväst. Vägen går genom en skog som på sina håll har riktigt fina gamla tallar och granar. På hela dagen möter jag fem bilar den sista är plogbilen..... Jag kommer ut vid byn Mörkret. Här finns en skoterled som jag följer, men den har lagts om och följer inte alls där kartan visar att den ska gå. Det slutar med att jag tar mig upp på vägen igen. Till sist slår jag läger i gränsen mot Fulufjällets nationalpark, efter ca 26 km. 

 Jag har nu varit ute i 41 dagar och gått ganska exakt 940 km. Det börjar kännas på allvar. Jag har de senaste dagarna börjat bli sliten. Energnivåerna sjunker snabbare varje dag och jag känner att det har tagit på kroppens fettdepåer. När jag gick Vita bandet 2019 tog det 55 dagar. På den tiden gick jag ner ca 8 kg i vikt. Nu har jag ett antal dagar kvar innan jag är i Grövelsjön, med en sliten kropp som då har gått över 100 mil. Är Nordkinn en orimlighet som fortsatt bara kommer att vara en dröm?  Just nu tar jag bara en dag i taget och hoppas att jag får en bra dag imorgon.

En plogad skogsväg, så enkelt att dra pulkan. Rent njutbart, ända fram till en vändplan. Där tar plogningen slut. Inga spår fortsätter. Jag drar vidare, men inser snart att det är dålig bärighet och den varma snö gör att blir genomslag. Jag bestämmer mig för att gena rakt genom skogen, ner till en annan väg. Sagt och gjort. Pulkan välter hela tiden. Det är brant och snårigt. Jag får går före och leta väg, svettas och svär omvarannat. Sämsta tänkbara terräng! Jag slänger av beddingen och drar den ned för backarna, tar sedan resten av pulkan och packningen i nästa steg. Det tar tid. Allt som var så lätt på den plogade vägen visar här på sin raka motsats. Efter en evighet kommer jag ut på vägen, den är  inte nyplogad, men upphållen med viss frekvens. Att fortsätta följa den är en chansning som jag inte vill ta. Jag åker ner på vägen till Särna och följer den några kilometer innan jag vilker av upp mot Horrmund. Här.går en skoterled där det finns en grund, men av de jag pratat med så är sk

Jag vaknar till att det glider av snö från tältet. Det har kommit ca 15 cm kramsnö under natten och det fortsätter snöa under hela förmiddagen. Alla spår är som bortblåsta. Jag river lägret och pulsar mot Smågan. Till en början går det relativt bra, sedan börjar skidorna klabba. Jag gnuggar på paraffin. Det hjälper ett tag, sedan gnugga igen. Ju varmare snön blir dess mer klabbar det. Strax före Smågan har jag styltor under fötterna. Snöfallet börjar övergå i regn. Ingen humörshöjare direkt.  Vid Smågan ser jag fotspår. Någon har varit här. Bilspår och vägen fram till Vasaloppskontrollen är plogad. Jag testar oh inser att det är superglid på vägen. Valet är enkelt. Jag fortsätter längs vägen ner till Berga by och vidare mot Sälen.  Jag passar på att handla för den fortsatta färden men jag går bet på bensin till köket. Den är slut på Coop men finns på bolist, men det ligger 3 km bort. Man drar ju inte dit fram och tillbaka i en handvändning med skidor och pulka. Jag frågar ett par grabb