Skandinavien på langs

Målsättningen var att genomföra "Skandinaviens på langs" i en sammanhängade långtur. Så blev det inte. Det kan förvisso ses som ett misslyckande, eller kanske en besvikelse. MEN vem är jag som skulle vara besviken på att kroppen inte orkar hela sträckan? Till vilken nytta? Det är mer som ett accepterande där syftet i grunden varit att se vad som är rimligt och vad som är orimligt, vad som är möjligt och  omöjligt, utifrån mina förutsättningar, gott nog med det. "Skandinavien på langs" blev istället en akt i tre delar, där sträckan Smygehuk-Idre nu är avslutad, där Vita bandet, Grövelsjön-Treriksröset genomfördes 2019 och den nordliga delen, Treriksröset- Nordkap ingick som en del i "Norra triangeln" 2022. Gott nog med det.  

Det blir inte alltid som man tänkt.  De sista dagarna har varit tunga med låga energinivåer.  Idag kom jag fram till Idre och känner att soppa-tanken är helt tom! Det har varit fettförbränning från första kilometern! Jag inser att fortsätta långturen med Vita bandet från Grövelsjön med ytterligare 130 mil med så låga energinivåer inte kommer att funka. Det är heller inget man "fixar" på några dagar. Tidsmässigt ser det ut som om jag ligger bra till på kartan, men energimässigt är vi på botten och letar de sista kalorierna.  Jag har därför efter 44 dagar och 1002 km valt att avsluta långturen. Nordkinn ligger fortfaranade orimligt långt bort och drömmen om att göra hela Skandinavien på langs kommer den här gången inte att bli verklighet. Energin räcker inte till, vilket bara är att acceptera. Bästa turhälsningar Håkan  Ibland tar livet andra vägar än vad man planerat från början. Det blev ett oväntat avslut i Idre och inte Nordkinn, via Grövelsjön....

Jag river tältet och drar mig upp mot Strömsildret och den lilla väg som går mot Idre. Den är troligen plogad igår och inte sandad, så den är lättsam att dra pulka längs. Känslan av låga energinivåer verkar dock vara stabil. Trots en relativt lätt belastning blir man matt i kroppen, svettas och tappar ork, både fysiskt och mentalt. Fyller på med energi. Det går bra ett tag men sedan känns det som det blir "soppatorsk", slut i tanken igen. Milt tvång drar pulkan vidare. Målet är att nå Idre imorgon för att ta en välbehövlig vilodag där. Efter 42 dagars slit och släp, äntligen rast......

Ja, den heter faktiskt så, byn där jag slagit läger för natten. Idag har jag min vana trogen följt en plogad skogsbilväg där det legat ca 10 cm nysnö. Den följer till stora delar vattendraget Fulan (ja, den heter fakiskt så). På andra sidan ligger Fulufjällets nationalpark som en ridå mot sydväst. Vägen går genom en skog som på sina håll har riktigt fina gamla tallar och granar. På hela dagen möter jag fem bilar den sista är plogbilen..... Jag kommer ut vid byn Mörkret. Här finns en skoterled som jag följer, men den har lagts om och följer inte alls där kartan visar att den ska gå. Det slutar med att jag tar mig upp på vägen igen. Till sist slår jag läger i gränsen mot Fulufjällets nationalpark, efter ca 26 km. 

 Jag har nu varit ute i 41 dagar och gått ganska exakt 940 km. Det börjar kännas på allvar. Jag har de senaste dagarna börjat bli sliten. Energnivåerna sjunker snabbare varje dag och jag känner att det har tagit på kroppens fettdepåer. När jag gick Vita bandet 2019 tog det 55 dagar. På den tiden gick jag ner ca 8 kg i vikt. Nu har jag ett antal dagar kvar innan jag är i Grövelsjön, med en sliten kropp som då har gått över 100 mil. Är Nordkinn en orimlighet som fortsatt bara kommer att vara en dröm?  Just nu tar jag bara en dag i taget och hoppas att jag får en bra dag imorgon.

En plogad skogsväg, så enkelt att dra pulkan. Rent njutbart, ända fram till en vändplan. Där tar plogningen slut. Inga spår fortsätter. Jag drar vidare, men inser snart att det är dålig bärighet och den varma snö gör att blir genomslag. Jag bestämmer mig för att gena rakt genom skogen, ner till en annan väg. Sagt och gjort. Pulkan välter hela tiden. Det är brant och snårigt. Jag får går före och leta väg, svettas och svär omvarannat. Sämsta tänkbara terräng! Jag slänger av beddingen och drar den ned för backarna, tar sedan resten av pulkan och packningen i nästa steg. Det tar tid. Allt som var så lätt på den plogade vägen visar här på sin raka motsats. Efter en evighet kommer jag ut på vägen, den är  inte nyplogad, men upphållen med viss frekvens. Att fortsätta följa den är en chansning som jag inte vill ta. Jag åker ner på vägen till Särna och följer den några kilometer innan jag vilker av upp mot Horrmund. Här.går en skoterled där det finns en grund, men av de jag pratat med så ä...

Jag vaknar till att det glider av snö från tältet. Det har kommit ca 15 cm kramsnö under natten och det fortsätter snöa under hela förmiddagen. Alla spår är som bortblåsta. Jag river lägret och pulsar mot Smågan. Till en början går det relativt bra, sedan börjar skidorna klabba. Jag gnuggar på paraffin. Det hjälper ett tag, sedan gnugga igen. Ju varmare snön blir dess mer klabbar det. Strax före Smågan har jag styltor under fötterna. Snöfallet börjar övergå i regn. Ingen humörshöjare direkt.  Vid Smågan ser jag fotspår. Någon har varit här. Bilspår och vägen fram till Vasaloppskontrollen är plogad. Jag testar oh inser att det är superglid på vägen. Valet är enkelt. Jag fortsätter längs vägen ner till Berga by och vidare mot Sälen.  Jag passar på att handla för den fortsatta färden men jag går bet på bensin till köket. Den är slut på Coop men finns på bolist, men det ligger 3 km bort. Man drar ju inte dit fram och tillbaka i en handvändning med skidor och pulka. Jag frågar ett ...

Under natten har det kommit ett tunt snöpuder som täcker spår. Det räcker för att ta bort den sträva utan. Helt plötsligt glider både pulka och skidor på ett helt annat sätt än de förgående dagarna. Samtligt har det mulnat på och temperturen stigit. Jag glider fram mot Risberg, Tennänget och till slut även mångsbodarna. Energinivåerna svänger. Ibland känns det riktigt bra, ibland kommer svackor som gör att man undra vad fasen man håller på med.  Det blir varmare och nästan kram, så där så att skidorna vill till att hugga. Lite paraffin gör det hela enklare. Jag åker och väntar på en övernattningskoja som ska ligga efter ca 20 km, strax efter Mångsbodarna. Jag åker men ingen stuga i sikte. Jag kollar kartan. Jag har passerat med ett par kilometer. Det är med andra ord tältalternativet som gäller. 

Det är lite småkallt i kojan när jag kliver upp. Snö ska smältas, frukost och matsäck ska förberedas och pulkan packas. Det är fortfarande kallt ute, -26° C, vilket gör att snön är sträv och skidorna glider som i potatismjöl. De få skidåkare jag möter svär också över den kärva snön. Trots pistade spår får man inget gratis, varken uppför eller utför. Jag passerar Gopshus, Hökberg, Oxberg och till sist även Evertsberg, alla kända Vasaloppskontroller. Det är när man drar pulka i motsatt riktning man inser att det Vasaloppet är en enda lång utförsbacke, från Evertsberg till Mora! Går man som jag, bakvägen får man slita mer än vad man tror. Jag slår läger efter 27 km, inte långt ifrån en övernattningskoja, men idag väljer jag att tälta. Det tar ett par timmar att värma upp en kall gammal timmerstuga när den är helt utkyld. Det får vara.  Uppför, uppför hela tiden uppför. Kontollplats Evertsberg.

Kristinebergs B&B köpte min cykelkärra för 300:-. Jag gjorde med andra ord en riktigt bra affär, den gick 50:- med vinst! Vissa kanske har invändningar kring detta eftersom det tillkommit en reparation av punktering samt investering av en varningstriangel. Jag kanske intr ska bli cykelhandlare trots en viss fallenhet. Pulkan är packad, allt är klart för avfärd. Jag spänner på mig den och börjar dra. Det går trööögt! Den har stått i värmen inne på vandrarhemmet och blivit bekväm! Den vill inte ut i kylan och bli dragen i snön, det var skönare inomhus. -23°C gör inte saken bättre. Det är bara att gilla läget och inse att kall nysnö är extremt kärv. Jag letar mig fram till Vasaloppsstarten. Jag verkar vara den enda startande i den här klassen. Konkurrensen är inte stenhård i långlopp med pulka. En fastighetsskötare som jag träffat dagen innan kör precis förbi när jag ska korsa en väg och ropar "lycka till!".  Jag hittar ut ur Mora, förbi Hemus och ut i skogen. Spåren är fina...

I Mora cirkulerar det mesta kring Vasaloppet. Var man än går blir man påmind om det. Märkligt och mäktigt på samma gång. Att i grunden ett skidlopp kan få så stor effekt på en ort. Långlopp i all ära, men i jämförelse med den sträcka jag färdas är det snarare att se som en sprinttävling över 3-4 dagar, beroende på före. Imorgon startar jag Vasaloppet bakvägen, Mora-Sälen.  Dagen har fördrivits genom att göra så lite som möjligt. Handa inför nästa etapp, packa om och skicka hem ryggsäckar, gummistövlar, tält och sovsäckar. Kommande måltider har förbereds så mycket det går.  Tidsmässigt ser det ut som om jag ligger bra till. Jag behöver inte stressa och lägga alltför långa etapper bakom mig. Det kommer sannolikt bli tyngre att dra en pulka i snö än det varit att dra en kärra på en plogad väg. Snöförhållandena kommer också att variera mycket mer från dag till dag. Det kommer också vara en stor lättnad att slippa all trafik och komma ut i skogen på ett helt annat sätt. Jag ser ver...

Tältnatten blev en av de bättre. Temperaturen slog om och det började snöa lätt. Tänk så det kan bli.  Jag går in till Gesunda och vidare ut mot Sollerön. Snöande har tilltagit och blir ymnigt fram på dagen. Det blir både ett ökat motstånd men framför allt blidas det snörök som skapar sämre sikt. Jag går med pannlampan påslagen, förhoppningsvis ökar det synbarheten något.  När jag väl närmar mig Mora är det smått kaotiskt med snöfallet. Det har kommit en dryg decimeter och inga vägar eller gångstigar är plogade. De sista kilometrarna kryper fram, allt är fuktigt av svett och snö som smälter av kroppsvärmen. Det är bara att acceptera och gå vidare.  Snart står jag vid målportalen för Vasaloppet. Det blir också slutet på etapp 2, då kärran byts mot pulka, stövlar mot skidor. Sommartält mot vintertält, spritkök mot bensinkök. Imorgon blir det tvätt, ompackning, handling och förberedelser inför nästa etapp, Vasaloppet bakvägen Mora-Sälen. Långturens första plåt-utter!  O...

Det är mitt i natten. Jag ligger i sovsäcken. Det biter i nästippen när jag andas, ett säkert tecken på det är kallt ute. Kollar vattenflaskorna som ligger i ryggsäcken. De har börjat frysa. Jag stoppar ner dem i sovsäcken. Buffen dras över nässpetsen och ytterligare några timmars sömn innan det är dags att stiga upp. Gaslampan tänder knappt. Jag har ingen termometer men snön är knastertorr. Jag river tältet, bökar ner det halvhjärtat i en alldeles för lite påse och kommer iväg. Dunjackan får vara på tills jag får upp lite värme. En bil stannar och undrar om det går bra och om det inte är kallt?  Han säger att bilens termometer visar -32°C. Inte undra på att mina ofodrade gummistövlar kändes lite stela.  Jag går på, lättar på klädseln eftersom arbetstempersturen stiger. Vid Brasån efter 13 kilometer viker en genväg av. Den är inte plogad men snön är så tillpackad att det går utmärkt att dra kärran i spåren.  Jag har lagt en plan att gå till Mora på två dagar. Det innebär...

 Igår kväll började det snöa. Efter det uppklarnande, vilket innebar ca -15°C på morgonen. Jag river lägret, skrapar bort all is och snö som bildas i och på tältet. Det är troligtvis det kallaste man kan utsätta händerna för. De blir som isbitar.  Väl iväg så får man snabbt upp en behaglig arbetstemperatur. Det dröjer inte länge innan jag kommer in mot Skans backe, Nås och korsar Västerdalälven. En bil har kört fast. Jag ebjuder hjälp, men den har hängt upp sig på underredet, inget en "klenis" som jag kan fixa. Där behövs mer muskler eller sannolikt en traktor. Vid affären i Nås träffar jag en gammal bekant(!). Det är Barbro från Lindesnäs som är med sin dotter och handlar. Det är nog den piggaste och gladaste 85-åringen i landet! Jag kompletterar med det nödvändigaste innan jag fortsätter efter väg E18. När jag planerade rutten hade jag inte sett att vägen var så stor, men det är försent att göra något åt det nu, bara traska på. Vid Noret genar jag och går vidare på Leksands...

Idag har det långa vägsträckor kantade med skog och mer glest med bebyggelse. Ett av undantagen har varit Lindesnäs, där jag knackade på hos Babs Konst och keramik för att be om vatten. "Kom in! Det är bara att ta vatten i köket" säger Barbro och Wilhelm som sitter i vardagsrummet. Man känner sig verkligen som hemma efter bara 15 sekunder! Vi pratar en stund om långturen och om allt annat som händer här i livet innan det är dags att dra vidare. Det är sådana möten man minns, av människor som verkligen vill hjälpa. Med eftermiddagen kommer ett lättare snöfall. Jag stretar på i ca 27 km innan jag pulsar in i skogen och slår läger strax norr om Orsala. Idag byter jag markpinnarna mot grankvistar, det funkar bättre för att få fast tältet i snön. Det har nu gått en månad sedan starten i Smygehuk. Det är uppskattningsvis ytterligare tre dagars vandring innan jag kommer fram till Mora.  Vattenpåfyllnings hos Barbro i Lindesnäs. Babs konst och keramik.  Snöfall över sundet vid Orsala...

 Jag river tältet och blir startklar vid halv nio. Pulsar fram i snö de tio metrarna ut till vägen. Först med ena ryggsäcken, sedan med den andra och sist med den tomma kärran. Det är för mycket snö för att lasta kärran i skogen. Efter ett tag ser jag de första lodjusspåren för den här turen. De har gjort en kort vandring på vägen men viker snart upp i skogen. Vid Mörttjärn ska det gå in en mindre väg som jag hoppas är plogad. Den går rakt genom skogen nästa hela vägen fram till Fredriksberg. Jag funderar bara om det skulle kunna vara så att de har en skogsavverkning längs vägen så att bara halva sträckan är plogad? ....eller oroar jag mig i onödan?  När jag väl kommer fram till Mörttjärn är vägen plogad, med det finns inga skyltar var den går. Jag fortsätter och hoppas på det bästa. Väl en bit in på vägen ser jag gamla isiga bilspår, det borde vara ett bra tecken på att den hålls uppe under hela vintern. Min förhoppning infrias och efter ett par timmar senare, tillika tre tjä...

 Det är alltid lättare att packa när man sovit inomhus och har utrymme. Allt har med tiden fått sin speciella plats i packningen. Kniven i höger ytterficka på ryggsäcken, liksom tändstickor och gaslampa. Toalettpapper i den andra ytterfickan, annars är det borta på riktigt.  Jag kommer iväg i bra tid, precis när det ljusnat ordentligt, vilket det blir vid halv nio. Jag vilker av på väg 786 som går rakt norrut. Vägen är salt-moddig och det slirar under stövlarna. Kärran ger också större motstånd. På vissa sträckor är högra körbanan bättre, på andra är det tvärtom. Jag växlar mellan höger och vänster sida beroende på motstånd. Man kan ju motivera utifrån trafiksäkerhetsaspekten vilken sida man bör gå på, men just här går minsta rullmotstånd i första andra hand.  Jag passerar förbi Jordbron när en bilist stannar till och undrar om jag behöver hjälp, han noterade min varningstriangel i kärran. I Sävsjön stannar nästa bilist och undrar hur långt jag är på väg att gå, de hade m...

 Igår kväll slog vädret om ordentlig. Jag hade enligt egen utsago valt en bra tältplats i relativt tät barrskog med gott vindskydd och lite snö på marken. Inget att klaga på kan tyckas, MEN sent på kvällen hör jag en duns på tältduken, sedan ytterligare en, följt av flera. Det hade blivit ordentligt varm och en sak hade jag missat. Det var upplega i träden, dvs snön som fallit låg kvar i trädkronorna och var nu påväg ner i lagom snöklimpar, rakt ner på tältduken. Boom! Det hela eskalerar mitt i natten då jag måste krypa ut och titta så det inte är någon större snöklump som ligger och lurar där uppe. Det kan vara risk för både personskador och tältskador. Det är först efter halv fem som snöbollskriget lugnar sig. Jag går via Grythyttan och vidare mot Hällefors. Mellan orterna har man anlagt en gång- och cykelbana vilket är en fröjd att gå på istället för en livligt trafikerad väg. Vandrarhemmet i Hällefors hägrar efter 21 km. Tät barrskog, men se upp för snö-missiler! På morgonen fa...

Det blir lite varmare under natten, men väl när morgonen kommer är kylan åter tillbaka, ca -15 °C med rimfrost i både träd och skägg. Via Alkevettern, Rishöjden och Kedjeåsen slingrar sig en smal, kuperad och isig väg fram genom landskapet. Väl i Kedjeåsen ansluter väg 721. Här har Trafikverkets ingengörer använt sig av linjalen när de anlagt vägen mellan Karlskoga och Hällefors. Låååånga raksträckor som följs av ännu längre raksträckor. Vyerna längs vägen kan kort sammanfattas med att det mesta är skog.  Det är just då, när jag går i min ensamhet och med en trafik som med jämna mellanrum passerar som en buss bromsar upp bakom mig, sakta glider fram och öppnar dörren. Chauffören frågar: "-Ska du åka med en bit?" Trots ett vänligt men bestämt nej, men tack ändå, så blir man SÅ glad av att omtanken finns. Att bromsa in, stanna och bara fråga! Det kräver trots allt lite extra.  När jag väl börjar närma mig Loka brunn, en klassisk gammal kurort som uppdaterats till SPA-anläggning...

I morse var det första gången jag var tvungen att riva frost från innertältet. En halv stekpanna med kondens.  De hade lovat mildare väder, men hit har det inte nått ännu snarare runt -15 °C även i morse. Jag knatar vidare, korsar genom vindparken norr om Björnborg i strålande väder. Isig vägbana men väl sandat och bara en mötande bil på två timmars vandring. Jag letar mig fram till Vassgårda. Härifrån viker rutten av mot nordväst längs 604. Efter att ha frågat efter vatten slår jag läger strax före Kyrksten. Dagens etapp landar på ca 27 km.  För ett par dagar sedan fick jag ett bildmeddelande från Anders och Anna. De passerade över mig på 10 000 m höjd, korsade Vänern påväg från Kanarieöarna hem mot Gällivare, 6 timmars flygning. Det kan kännas långsamt. På 6 timmar kommer jag ca 30 km, en lång dagsmarsch. En närmast overklig hastighetsskillnad. Igår blev jag omkörd av en EPA-traktor. Dessa "snigelfordon" som vanligtvis irriterar övriga trafikanter genom att bromsa upp trafi...